Och da menar jag inte mina klader, utan Alice. Varje gang jag maste sortera bort hennes fina sma klader for att hon vuxit ur en storlek bryter jag ihop och tjuter som en gris. Det ar sa sorgligt, hon vaxer sa fort. Snart ar hon vuxen - min lilla bebis... buhu! Jag kanner mig valdigt nojd med 3 barn och det ar nog darfor det kanns sa sorgligt, jag vet att det har ar sista bebisen och just bebisaldern ar nog min favoritalder (far man erkanna det?). Fast det ar ju sa klart att alla aldrar har sin charm, eller jag vet inte om tonarsalderna har det men det far jag snart veta, hehe! Men visst ar det mysigt med bebisar, innan de kan tjafsa emot och de tycker fortfarande att mamma ar bast och roligast i heeeel varlden. Jajaja, pappa och systrarna ar ocksa ganska bra om man fragar Alice :-)
Jag ar helt ok nar kladerna ar undanlagda, men att GORA det ar sa jakla skitjobbigt! Ar det sa har det kanns att vara en hoarder??
Lonny ar helt oforstaende till mitt psykbryt nar jag ska lagga bort hennes urvuxna klader, sa jag sa att nasta gang far han gora det. Det gor han garna sa han, vanta bara ska han fa se hur det hugger i hjartat! Men han kan faktiskt vara lite fjantig ocksa for han tycker det ar sorgligt att hennes har borjar bli tjockare och lockigt, for det tycker han kanns som att hon vaxer upp ...eh? Ja jag vet, knapp va! Haha
